| Denna berättelse om Norges tidiga historia visar Theckla, vikingens dotter, liggande på en soffa i sin fars slott omgiven av väntande tjänare och lyssnar på musiken från en harpist som sitter bredvid henne. Dörren kastas upp, en budbärare kommer in och levererar ett meddelande och antar förmodligen att hennes far Olaf återvänder. Dottern bedeckar sig själv för att välkomna den återvändande krigaren välkommen. Passerar från slottet till stranden nedanför, Olaf och hans anhängare börjar bara. Viking är klädd i en dräkt av den forntida krigare som bär pansar och bär svärd och stridsyxa. Han går upp vägen till slottet, hans män följer. Mellan två av dem går Alfred, en ung saksisk fånge. De går in i slottet, där Olaf kärleksfullt hälsas av sin dotter, som avskedar skötarna. När han är ensam presenterar Olaf dottern med halsband, armband och juveler, krigsbyten. I slottets vaktrum sitter fången på en bänk med soldater som noggrant tittar på honom. Dörren öppnas och Theckla går in med en tjänare som bär mat och vin. Den svältande mannen ser tacksamt upp på flickan medan hon börjar förvirrad på den manliga fången. Alfred lyfter handen till läpparna tack för hennes vänlighet. I detta ögonblick kommer Olaf in. Hans dotter lägger handen på armen, pekar på fången och vädjar för honom. Fadern skakar på huvudet. Vid denna tidpunkt går Odins överstepräst in och överlämnar ett pergament till vikingan som långsamt rullar upp den. Han läser, "Odin, krigsguden, kräver ett offer, och fången måste erbjudas imorgon vid soluppgången." Återigen vädjar Theckla till sin far, som skakar på huvudet och pekar på prästen. Han är också dum mot hennes bön och beordrar henne att lämna rummet. Hon reser sig, snubblar och faller svimmande i sin fars armar. Följande morgon startar en procession av soldater och präster, den fångna som går mellan de senare, mot templet, där offret ska offras. Fången leds till altaret och läggs på det. Prästen tar en offerkniv ur sin rem och håller på att slå, när en budbärare i skräck rusar in och pekar mot slottet. Prästerna släpper Alfred och börjar alla i riktning mot byggnaden. Över den steniga vägen kan den ses omslagen i lågor och rök. Den unga saxaren har överdistanserat de andra och rusar in i den brinnande byggnaden innan hans förfångare är halvvägs upp på toppen. Inuti Theckla sitter på en soffa i djup förtvivlan när en hembiträde rusar in i rummet och pekar upphetsad på hallen varifrån hon har kommit. Den unga flickan öppnar dörren, men slås tillbaka av ett moln av rök och låga. Hon sjunker på knä, lyfter händerna till himlen i bön och faller sedan meningslös på soffan. Alfred rusar in, griper den medvetslösa flickan i armarna och störtar ut igen genom lågorna. Vid porten kommer han över Olaf och hans anhängare och placerar dottern i sin fars armar. Hon återupplivar snabbt, ler i sin fars ansikte och vänder sig till sin räddare, som vördnadsfullt kysser handen som räcks ut till honom. Återigen vädjar Theckla till sin förälder, som beviljar sin dotters önskan och ger ett befäl till en av hans soldater, som kommer fram och ger ett svärd och hjälm till Alfred, hyllar honom som en hjälte och ger honom sin frihet. Sedan tar Olaf sin dotter vid ena handen och hennes räddare vid den andra, sammanfogar deras händer och höjer sin egen i välsignelse. |